Man kan ju undra varför jag lägger ytterligare 1000 kr på
ett par nya skor, av allt som finns här i världen. Så det tänkte jag ta och
berätta.
För drygt 10 år sedan började jag träna. Bokstavligt talat –
innan dess hade jag aldrig ansträngt mig för att på något sätt förbättra en
fysisk prestation. Gympan var mest rolig när vi lekte hinderbana eller jag fick
stå i mål. I åttonde klass insåg jag att min vikt var, och skulle bli ett ännu
större, problem för mig och började således träna fotboll. Det var inte så
svårt att hänga på när alla vänner ändå var där. Jag köpte ett par fotbollsskor
för inomhusbruk. Där börjar väl historien.
Faktum är att skorna har följt med mig sen dess. Sen jag
vägde 85 kg och började springa
(inomhus) för första gången, upp genom resten av högstadiets gympalektioner;
gymnasiets gym, löpband och enstaka capoeiraträningar på betonggolv; och även
mina fem universitetsår på gerdahallens styrkegympapass, intervallöpningar och
löpbandssessioner. Vid sidan av detta har jag sedan gymnasiet ägnat mig åt just
capoeria och karate. Vad skorna och kampsporten gemensamt har lärt mig är
en sak – att akta mig för att landa för hårt på hälen. När vi springer barfota
i dojon får man landa på sidan eller fronten av foten för att inte klampa como elefante. Likaså måste man lägga
rätt mycket vikt på tårna i tunna fotbollsskor – de är inte gjorda för att stå
tungt på hälen, dessutom blir man mindre explosiv så fort hälen går i golvet - ”Upp
på tårna nu grabbar!” har väl alla tränare skrikit?
Tio års användning har lämnat sina spår på mina gamla
Kelmeskor. Men inte på sulan. Den är fortfarande mönstrad och knappt sliten
alls i hälen. Jämfört med mina mjuka inomhussandaler som jag har använt ett år på
jobbet ser gympadojorna splitternya ut i sulan, samtidigt som korksandalerna är
redo att sulas om.
Därför köper jag konceptet med barfotaskor med hull och hår.
Tänk om jag hade kunnat överföra samma löpteknik jag använt inomhus till min
utomhuslöpning, om gympadojorna aldrig blev nerslitna och jag kunde springa como gato, não como elefante även
utomhus. Gummit på dina joggingskor håller enligt många tillverkare bara 2-3
år, och livslängden på ett par adidas är väl 150 mil på sin höjd om det blir
lite asfalt och terränglöpning. Men ditt knäbrosk kan du inte byta ut vartannat år. Så
sliter du ner ett par Converse tills de suger upp vatten har du antagligen gjort
något liknande med dina leder.
Sammanfattningsvis har jag själv genom eftertanke och
multisportande nått fram till samma slutsats som Christoffer Mcdougall och
grabbarna på Fotkultur i Malmö – ett par bra skor går inte sönder efter 2-5 år,
och gör de det är det antagligen fel på min gång- eller löpteknik. Så nu vänder
jag mig med senaste trenden; bränner 1000 spänn på ett par bra gympadojor med
ultratunn sula och hoppas att de ska hålla minst 10 år. Denna gång för både
inomhusbruk och halvmaraton.
 |
| Fotbollsskor med tunn sula (10 år), sandaler (1 år), Vivobarefoot (nya) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar